johannasnovell

David sätter sig upp ur sängen när han hör ett tjut, han irrar klarvaken i sängen efter sina glasögon som ligger på nattduksbordet. Han hittar dom efter en stunds letande.

Nar han fått på sig glasögon tittar han sig chokat omkring. Han ser nånting röra sig i lakanet i sängen, han kastar sig över objektet och håller fast det och tittar under täcket.

Det är brunt och hårigt, som ser skabbigt ut. En råtta kanske, men det är det inte. Det är en kanin. Det är Davids gamla kanin (Hulle) som han fick i födelsedags present när han fyllde 10 år.

David älskade Hulle tills hans storebror sa att det var töntigt att ha en kanin att David kommer att bli ett mobboffer om han fortsätter att leka med kaninen.

Så David slutade att leka med Hulle, visst han saknade honom först men han vande sig. Ingen brydde sig om han saknade Hulle, ingen frågade honom. Bara Matthias frågade hur David mådde ingen annan.

Jag stod där på gatan såg dig sittande i den mjuka snön, du såg fridfullt på när några lekande barn sprang runt och härjade. Du skrattade när dom flög på dig bakifrån och när dom mulade dig med snö. Du sa aldrig nej, du njöt av vad livet bjöd på. Du hatade aldrig, du sa aldrig ett dumt ord. Du var alltid den snälle och jag den elake. Jag kommer alltid att älska dig.

// David-Matthias